onsdag 15 december 2010

Julshopping och möten

I dag skulle dottern och jag in till stan och jag skulle klara av den sista julshoppingen.

Jag har infört att våra barn får ca 5 paket för max 1500 kr, jag tycker det är helt sjukt denna hysteri med paket och vägrar ställa upp på den köp hysteri som finns hos många familjer, för det ska finnas pengar att dela med  oss av till dom som inte har några också annars blir det ingen jul då man kan känna ro i sitt hjärta.

Jag vill också att barna ska förstå hur mkt man har jobbat för den slanten innan det blev 1500 kr i plånboken.

    Uppsala gångcity kl. 11.00.

 Drottninggatan               



min favorit affär sen många år Indiska men inte riktigt lika bra som för 20 år sedan.

På Indiska hittade jag en lila stjärna med rosa glitter för 59 kr jag kunde inte motstå den.

Jag tog en lunch på Max, dom huserar i rådhusets gamla lokaler och har satt upp världens fulaste lampor i taket.
Dessa skapelser har som tubväv utanpå sig och det ser ut att vara glas inuti och det är så fruktansvärt fult blä.
dom skulle kunna haft stora kristallkronor i denna fina lokal eller bara lampan som sitter i bakgrunden.


Oj det slank visst med en liten sak till mej också jag kunde inte motstå ett par rödrandiga strumpor med turkos kant, dom ska jag ha när jag går i trädgården i vår med mina arbets knickers.

Innan jag åkte hem från staden satt jag och tog en fika på Bibliotekets fik där kom det in ett par som tog bordet bredvid, dom började prata med mej om allt böcker, barn,  julfirande mm vi hade ett fint samtal i några minuter jag är glad att ha fått träffat dom dom hette Ulf och Nina.
Jag funderade mkt på oss människor efter det mötet, tänk om vi alla kunde ha en lätt utvecklingsstörning så mycket trevligare vårat samhälle skulle bli eller ska vi ta och skärpa till oss vi andra som så kallat ska vara friska och försöka vara lite trevligare mot varandra.
På landet så hälsar jag på alla jag möter på vägen när jag är ute och går och man vinkar till bilar man möter, när jag är i stan och går i mammas trapp uppgång och möter någon så hälsar jag då tittar dom som om man är lite konstig.
Jag är glad att jag är uppväxt på landet. ( okej det finns säker folk som är uppväxta i stan som hälsar på andra också).

2 kommentarer:

  1. Visst blir man glad av ett leende och några ord? Jag tillhör också lantisarna som hejar på allt och alla. Och en viss störning har jag nog för jag "antastar" gärna folk i stan också.
    /Anna

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag blir full i skratt. Världen skulle säkert vara trevligare om vi alla hade en lätt utvecklingsstörning. Jag är också lantis och kan prata med vem som helst i vissa situationer. Kan ibland känna att folk kan tro man är lite knasig då =)

    SvaraRadera